Sparkling Cyanide (mini-recension)

Sparkling Cyanide av Agatha Christie
Antal sidor: 336
Originaltitel: -
Serie (typ): Colonel Race (i suppose)
Boken utkom: 1945
Första meningen:
Six people were thinking of Rosemary Barton who had died nearly a year ago.
Handling:

Sex personer sitter vid ett lyxigt bord dukat för sju. Framför det tomma platsen så ligger det en bit från en Rosemary - "Rosemary for remembrance". En konstig åtgärd med tanke på att ingen vid bordet någonsin kommer att glömma den där natten för ett år sedan. Den där natten när Rosemary Bartons ansikte förvreds till oigenkännlighet på grund av smärta, den där natten då hon dog vid samma bord.

Rosemary Bartons självmord var visserligen hemskt, men det var inget underligt med det. Tyckte alla, alla utom en... Men när någon annan dör på precis samma sätt precis ett år efteråt, någon som var med på den där middagen, så anar polisen oråd. De fem överlevarna tvingas nu att komma ihåg något som de trodde var ett passerat kapitel, för helt plötsligt så är de allihopa huvudmisstänkta i en mordhistoria.
________________________________________________________________

Detta måste vara en av de få Christie som jag faktiskt inte visste vem mördaren var när jag började att läsa. Jag är ganska säker på att jag såg filmatiseringen någon gång för några år sedan, men jag hade inget större minne av den. Jag mindes faktiskt HUR mordet gick till, men inte vem som gjorde det. Så halva spänningen var i alla fall kvar.
        Sparkling Cyanide är både ett drama och en deckare, vilket är både lite distraherande och en ganska bra idé. Karaktärerna var inte storslagna, men de behöll mitt intresse genom hela boken och jag var aldrig riktigt säker på vem mördaren var. Själva mordet var klurigt men inte omöjligt att lista ut, det var inte lika klurigt som säg Döden på Nilen, Mord på ljusa dagen, Modet i Prästgården eller Klockan K. Jag tyckte att det var lite för få misstänkta, dessutom så var det inte så klurigt och noggrant beräknat som vissa andra. Men det var verkligen kul när de till sist förstod vem som gjorde det, och avslöjandet var lika kul som alltid.

       Jag gillade hur boken startade med alla de sex överlevande personernas tillbakablickar, det gjorde att man mycket snabbt lärde känna alla karaktärerna. Sedan bytte den så att man fick se genom polisernas och Races ögon, vilket gjorde att man redan kände till majoriteten av det de listade ut, men det var ändå ganska intressant. Jag tycker att en del av slutet var lite irriterande, men det var inget överdrivet störande.

       Så jag skulle på det stora hela säga att det var en bra bok, för att vara en deckare var den otroligt bra med på Agatha Christies skala så skulle jag nog inte sätta den på min top 10 lista. Men den var fortfarande rolig och smart och den kan definitivt rekommenderas för alla som gillar deckare.