lördag 2 november 2013

Hamlet (2009)

Hamlet av William Shakespeare
Filmatisering av RSC pjäs från 2009
I rollerna:
Hamlet: David Tennant
Claudius: Patrick Stewart
Gertrude: Penny Downie
Ophelia: Mariah Gale
Horatio: Edward Bennett
Polonius: Oliver Ford Davies
Laertes: Peter De Jersey
Handling: (behöver jag i ärlighetens namn skriva den? )

Kungen av Danmark är död. På tronen sitter nu hans bror Claudius, som bara nån månad efter begravningen gifte sig med sin avlidne bors änka. Den ende som fortfarande tycks sörja är den unge prins Hamlet, som är förkrossad över sin älskade fars död och över sin mors förräderi (alias, giftemålet med hans farbror). När hans fars vålnad dyker upp och berättar om hur han blev mördad av sin egen bror (Claudius), så manar han sin fridfulle och intellektuella son till att hämnas honom. Medan resten av slottet förmodar honom galen så planerar Hamlet i hemlighet den ultimata hämnden, mordet på mannen som mördade hans far. 
______________________________________________________________
(det kan komma ganska mycket spoilers om slutet, då jag kommer diskutera många kända delar av pjäsen, varav många ligger i slutet. Ni har alltså blivit varnade...)

Så... Det här är en av de där recensionerna när jag verkligen vet VAD jag ska skriva men inte i vilken ända jag ska börja. Det här var den första filmatiseringen av Hamlet som jag har sett, jag har inte läst boken eller så, därför har jag inget direkt att jämföra med. Men jag kan historien (det gör de flesta) och det räcker som grundsten. Det här är en filmatisering av RCS (Royal Shakespeare Company):s pjäs, fast den filmar inte själva pjäsen med publik och så. Det är samma skådespelare och samma repliker som när den spelades upp, men den är gjord som en film (fast inte riktigt, men jag ska inte hänga upp mig på detaljer). Den tar plats i modern tid, fast det märks sällan. Hamlet har Shakespeares klassiska repliker (fast en del är förstås lite nedkortade, annars skulle den bli ca 4 timmar lång), vilket gör att alla pratar som karaktärerna först gjorde när pjäsen skrevs nån gång på 1600-talet. Vilket gör att den ibland är lite svårbegriplig för stackars mig som såg den utan text. Men jag fattade vad de sa majoriteten av tiden, så jag ska inte klaga. Jag blev faktiskt väldigt fäst vid de sättet som de talade på efter ett tag, och jag vande mig ganska snabbt. Men, nu är det nog på god tid att jag börjar den här recensionen ordentligt...

Som sagt var så utspelar den här sig i modern tid, vilket märks tydligast då en del av scenerna ses (delvis) genom en övervakningskamera som sitter placerad någonstans i rummet där scenen tar plats. Detta gör att en del saker ses uppifrån, genom en kamera med ganska dålig, svartvit bild. Aldrig hela scener, efter några ögonblick seglar vi ned till marken igen och vi från ännu en gång färg och lite mer vanliga vinklar. Och dessutom så har Hamlet ofta med sin en liten videokamera, med vilken han filmar sig själv och andra i hans närhet (se bild, Hamlet och Ofelia). Denna använder han ofta under sina långa dialoger med sig själv som regelbundet inträffar under historiens gång (den användes dock inte då han hade sin klassiska "to be, or not to be" monolog). Denna teknik ökade spänningen och var förvånansvärt effektfull. Den moderna tiden märks också tydligt i deras klädsel, som faktiskt var väldigt passande då jag in fann dem det minsta irriterande.

      Nu till något av det viktigaste, hur gjorde de karaktärerna? Jag kommer inta att orka gå igenom alla, så vi startar med den såklart viktigaste, Hamlet. När pjäsen (jag vet att det är en film men den är definitivt gjord som en pjäs, vilket märks) startar och vi först får se honom (vilket är i andra scenen)så känns han ganska obekväm. Han är klädd i en felfri svart kavaj med svarta byxor o.s.v. och han står stelt i ett hörn och ser ganska missnöjd ut. Medan Claudius skämtar och ler tillsammans med resten av hovet så ser Hamlet demonstrativt sur ut. När de andra försöker tala med honom, få honom att glömma sin sorg, så är hans svar korta, arga och nästan förolämpade. Han är arg och sårad för att ingen annan verkar tycka det är helt utan respekt att hans mor gifte sig med hans farbror bara två månader efter att hans far gått bort. Han föraktar sin farbror, som han avskyr, och han är allmänt sur på sin mor. Men efter att hans fars ande talat till honom så ändras han drastiskt. Istället för kostym så har han ett par jeans på sig, tillsammans med en röd t-shirt med ett skelett på, det är nu det roliga börjar...Han börjar att bete sig som en galen och David Tennant visar vilket bra skådespelare han är. Han springer runt, han skriker, han förolämpar folk, han hoppar och dansar, han spelar flöjt (?)... Men bara så länge någon annan är i närheten. Så fort han är ensam så står han snarare lutat mot en vägg och har väldigt kända dialoger om självmord med sig själv. Och ibland, mellan det spelade galenskapen som är hans fasad och hans lugna tankar så sticker någon helt annan sida av honom fram. Han är så ARG i de scenerna att det nästan är obehagligt. David Tennant bemästrade definitivt alla sidorna av karaktären och han var alltid lika rolig att se och höra på.

       De andra skådespelarna gjorde också ett otroligt jobb. Jag gillade verkligen hur de framställde Claudius, jag gillade honom nästan, Patrick Stewart gjorde ett väldigt imponerande jobb. Ofelias galenskap var fantastisk, personligen tyckte jag dock att den kom alldeles för plötsligt. Men det var fortfarande fantastiskt att se. Gertrud tyckte jag inte var så imponerande, men hon gjordes ganska bra. Jag fullkomligt älskade Polonius, han var bara så otroligt rolig när han vände sig och nickade mot kameran hela tiden. Scenerna med honom och Hamlet var några av de bästa från hela filmen.

Okej, nästa punkt. Hur klarade Hamlet de olika kända momenten. Prins Hamlets inre dialoger gjordes otroligt bra, jag satt nästan och höll andan under dem. Jag älskade scenerna med hans spelade galenskap (och scenerna med den äkta), de var otroligt roliga. Jag tyckte verkligen om vad de gjorde med hans relation till Ofelia, de lyckades otroligt bra med tanke på att jag tror att de bara hade en scen tillsammans. Man kände verkligen hur sårad han var, trots att han hade ett av sina lite obehagliga raseriutbrott under tiden. Hela tiden tänkte man "tänk om de hade gjort så istället, då hade inget av det här hänt...".  Och scenen när han får reda på att hon är död var verkligen fint gjord. Likadant var det när Polonius dog (han blev skjuten i den här versionen), jag gillade verkligen vad de gjorde med den där spegeln.
       Jag tyckte dock att slutscenen var alldeles för kort och alldeles för tam, jag tycker definitivt att de kunde gjort något mer av den. Den var slut alldeles för snabbt, och nästan inget av dödsfallen hade tid att sjunka in. Men alla de bra scenerna vägde ut den, så jag kan nog förlåta den...

Jag är alltså, som ni nog förstått, väldigt imponerad av den här. Vinklarna var effektfulla, skådespelarna var fantastiska, och de höll sig till originalet mer eller mindre ordagrant. Den är definitivt sevärd om man kan stå ut med det gamla språket, jag hade kul hela tiden och kommer troligen att se den igen.
 
 


2 kommentarer:

  1. Åh, jag såg den här live på RSCs teaterhus i somras (dock inte med Tennant) och den var underbar då, ganska annorlunda upplagd förstås, men jag älskar pjäsen i allmänhet <3

    SvaraRadera
  2. Kul att du också gillar den (=¨

    SvaraRadera