Fatta eld (mini-recension)

Fatta eld av Suzanne Collins
Serie: Hungerspelen #2
Antal sidor: 312
Övrigt: Går just nu som film
Första meningen:
Jag håller hårt om pluntan trots att värmen från teet för länge sedan läckt ut i den iskalla luften.

Handling:
Katniss trodde att det skulle sluta med hungerspelen, men så enkelt är det ju aldrig...
      Hennes handling på arenan förra året har startad en revolt och hon och Peeta måste ge sig iväg på en segerturné för att minimera skadorna. Men både hon och president Snow vet att det inte kommer att räcka, så regeringen planerar en obehaglig överraskning för Katniss och de andra överlevarna från spelen. För snart är det daggs för det 75 hungerspelet, och insatserna är högre än någonsin...
___________________________________________________________

Eftersom Catching Fire går på bio nu så tänkte jag att jag borde läsa om boken.... Det var ett bra tag sedan jag läste den (några år) men jag har fortfarande kvar den i minnet ganska bra, så det kom inga stora överraskningar. Jag vill inte att hela universum ska överfalla mig, men jag är inte överförtjust (förlåt...!). Jag gillar boken, tro inte annat, den är bättre än ettan! Men den är lite, seg? Trots att Katniss berättarröst är helt ok så är den lite, som min franskalärare skulle säga, lite färglös och ensidig. Det är bara min åsikt, inget faktum! Och hur mycket jag än gillar att ha en tuff tjej i bokens huvudroll så går hon mig på nerverna då och då, med tanke på att hon ska vara så smart och cool så beter hon sig lite korkat ibland. Men för det mesta så gillar jag henne, hon gör precis det hon borde göra och hon känns väldigt realistisk och så vidare. Hon är en bra skriven karaktär, jag tycker bara inte så mycket om henne.
       Jag gillar handlingen och temat i boken, och när de väl kommer in i spelen så är det väldigt spännande och boken blir svår att lägga ifrån sig. Jag gillar den politiska sidan av historien också, den är intressant. Det är bara en sak med handlingen som jag har svårt att smälta, varför i guds namn var de tvungna att göra ett triangeldrama av det hela? Bara, varför? Som ni kanske har märkt i tidigare recensioner så är jag inte ett stort fan när det kommer till saken. Det känns alltid jobbigt och ensidigt. Jag kan stå ut med det om det är huvudtemat i boken, då är det bara en dålig bok. Men problemet är att jag verkligen inte tycker att den här serien behöver det, den har en intressant och bra idé UTAN det. Jag förstår varför Peeta är där, och han går mig inte speciellt mycket på nerverna, men Gale måste vara världens mest meningslösa karaktär! Men för att göra boken rättvisa så gör den faktiskt triangeldramat riktigt bra, man vet aldrig ´helt hur säkert hur det ska gå, jag är bara inte särskilt förtjust i det.
       Men jag älskar bikaraktärerna, de är alltid roliga att ha med (speciellt Haymitch ). Handlingen är bra och håller upp, och jag älskar verkligen Hungerspelen i den här. Det är klurigt och mycket mera Epic än det i förra boken, kanske för att det här fick ett mycket större build up.
        Är jag uppspelt för att se filmen, såklart! Jag har höga förhoppningar och hoppas att den kommer att klara dem. Jag gillar boken, det är bara inte min favorit genom alla tiderna. Men gillar man Teen romance så är den definitivt så bra som det kan bli, och om man gillar dystopier i allmänhet så är det en underhållande läsning.

Och om jag lät lite elak i den här recensionen så ber jag om ursäkt, men just nu är jag hemma, utarbetad och med hög feber, så jag är inte på världens bästa humör...