Nekromantikerns Irrfärder

Nekomantikerns Irrfärderfärder av Nick Perumov
Serie: Svärdets väktare #4
Antal sidor: 282
Översättning av Maxim Grigoriev
Första meningen:
"Är inte gryningen vacker här hos oss i bergen, mästare.

Spoilers för dem som inte läst tidigare böcker i serien...

Hamnstaden Arvest har gått under, det enda som finns kvar är en stor, svartbränd krater. Nekromantikern Fess och hans följeslagare, orchen Pradd och gnomen Sugutor, som har överlevt eldstormen är på flykt från Den heliga inkvisitionen, som kommer att göra vad som hälls för att fånga kättraren. På jakt efter en fristad ger de sig av mot Narn, mörkalvernas hemvist. När de tagit sig igenom Järnbergens faror så når de den mystiska och mörka skogen. Där får de nya fiender och oväntade vänner. Ständigt på flykt så ger de sig iväg för att hämnas en vän, och Fess fortsätter att höra maskernas röster "Finns svärden, finn svärden". Under vägens gång så träffar de på nya följeslagare, och de träffas ännu en gång den mäktiga och livsfarlige Etlaus...

Även stridsmagikern Klara Kummel är på jakt efter svärden och hon måste ännu en gång leda sina följeslagare på mellanverkligehetens farliga stigar för att kunna hålla sitt löfte. Under tiden så fortsätter Melinvärldens Kejsare jakten efter sin älskade Thaide, som har försvunnit ned i Rämnan.

___________________________________________________________________

De här böckerna blir faktiskt bättre och bättre hela tiden... Nekromantikens Irrfärder börjar några veckor efter att vi lämnade historien förra gången och Fess och de andra är på väg för att träffa alverna. Det var underbart att få se några alver, det har inte varit med så många i de tidigare böckerna, så det var trevligt. Det kommer med en del nya karaktärer, men i större delen av boken så är det samma som från tidigare böcker. Vilket jag tyckte var trevligt, det måste inte komma in nya karaktärer HELA tiden...Det kom dock in en del i slutet och än så länge så gillade jag dem. Klimaxet i boken var väldigt bra, fast jag var väldigt förvirrad hela tiden, jag fattade inte riktigt vad som hände hela tiden, men ändå... Jag gillade att klimaxet inte var precis i slutet, man fick en liten avrundning i slutet, vilket var bra. Fess är den absolut viktigaste huvudrollen, vilket jag gillar. Han är en perfekt huvudroll, lagom snäll, lagom intressant lagom cool. Han är inte någon man skulle vilja hamna på fel sida av, han kan ju besegra hur många som helst. En detalj som jag gillade var att ju bättre han blev på magi desto sämre blev han på att slåss, därför att det ena trängde ut det andra. Det var bra, för annars så hade han blivit lite för mäktig. Boken handlar mest om Fess när han reser runt och försöker lösa problem, men det mest intressanta är egentligen de moraliska problemen som han ställs inför. Man förstår alltid varför han gör som han gör, trots att man känner på sig att det kommer orsaka problem.
    Klara har fortfarande några kapitel här och där, fast betydligt färre och kortare än Fess. Jag gillar henne och jag gillade hennes kapitel, de var en trevlig avslappning. Kejsaren hade epilogen, precis som förra gången, och det var definitivt coolt. Och jag är bara så glad över att han fortfarande lever...
    
     Boken hade samma mörka ton som de andra, men den hade ändå lite lagom med lätt humor, så att man inte skulle bli så deprimerad...Men man blev ändå en aning dyster när man läste. Men på ett bra sätt, antar jag. Språket är vackert, bra och lätt att fatta. Gillar man lite mörkare fantasy med de vanliga varelserna så är den här serien verkligen perfekt. Det är smart uttänkt, den är alltid spännande och den har en väldigt intressant, komplex och realistisk huvudroll. Den är inte prefekt, men jag kan inte hitta några direkta saker som jag tyckte att den gjorden fel. Jag kommer definitivt att fortsätta läsa serien, nästan alla böckerna har ju kommit ut på Svenska nu, 9:an kom precis ut (det finns 12).

Om man vill läsa en bra, lite mörkare serie så rekommenderas den...Inte perfekt, men fortfarande väldigt underhållande...

8/10