Diamanttronen

Nu är det dags att börja recensera sommarens böcker, det tog ett tag att välja vilken jag skulle börja med, men till slut så landade jag på den här. Jag hade faktiskt inte med den till Öland, jag köpte den där. Jag valde den eftersom det var den enda förvåningen, jag visste vad jag hade att vänta av de andra böckerna, då jag inte ens visste vad handlingen till Diamanttronen var. Så...då är det bäst att jag börjar...

Diamanttronen av David Eddings
Sagan om Elenien #1
Antal sidor: 395
Översättare: Ylva Spångberg
Originaltitel: Book one of the Elenium, The Diamond Throne
Första meningen:
I tidernas gryning - långt innan styrernas förfäder, skinnklädda och rustade med klubbor, lufsade ut från Zemoch berg och skogar ned till Eosiens slätter - bodde ett dvärgvuxet, vanskapt troll vid namn Ghwerig i en djup grotta under norra Thalesiens eviga snö.

Spjuthök drog svärdet och hälsade sin drottning. Så sjönk han ned på ena knät i en rörelse av djupaste aktning och ett slags egendomlig kärlek. Han lutade sig framåt och kysste ömt den oeftergivliga kristallen, och hans ögon fylldes med ens av tårar.
    "Jag är hemma nu, Ehlana", mumlade han, "och jag skall ställa allt till rätta igen."

Pandionriddaren Spjuthök, drottningens förkämpe, återvänder hem efter tio års frånvaro. Där finner han sin drottning Ehlana innanför en bur av ogenomträngbar kristall, i djup sömn. Kristallen är det enda som håller drottningen vid liv, utan den så skulle hon dö omedelbart. I riket så har Primas Annias nästan total makt, och Spjuthök och de andra kyrkoriddarna är fastbeslutna att stoppa honom. Men de måste också försöka att hitta ett botemedel för Ehlanas underliga sjukdom, de tolv pandionriddarna som gav sin livsenergi för att skapa kristallen, dör en efter än. Och när alla tolv är borta, så kommer också drottningen att dö. Spjuthök och hans vänner måste ge sig iväg för att finna ett botemedel, samtidigt som de försöker att stoppa Primas Annias framfart.
__________________________________________________________________

Diamanttronen var som sagt var sommarens största förvåning, jag förväntade mig absolut ingenting av den. Det var kanske därför som jag tyckte så bra om den, jag blev positivt förvånad helt enkelt. Det som gjorde boken så bra var framförallt karaktärerna och deras relationer till varandra. Och boken hade en massa karaktärer...De flesta av dem var väldigt färgstarka och underhållande och trots att någon kanske bara var med i en scen så kände man ändå att man hade lärt känna personen. De enda som var lite trista var egentligen skurkarna, men de hade inte en speciellt framträdande roll.

Bokens många karaktärer var nog dess största fördel och trots att det dök upp nya karaktärer hela tiden så blandade jag ändå aldrig ihop dem med varandra. Jag tyckte faktiskt verkligen om Spjuthök, han var inte riktigt den där typiska unga, stiliga hjälten som dyker upp så ofta. Visst är han en hjälte, men han har ändå humor och lyckas att vara intressant. Och i en av de senare scenerna så märker man hur han riktigt retar och driver med sin värsta fiende, bara för att visa sitt övertag. Hans ålder har jag inte den blekaste aning om, men jag skulle gissa på något mellan 30 och 40, men han kan lika gärna vara äldre. Och så är det hans vänner och följeslagare...För det första så är det Spjuthöks väpnare Kurik. Kurik intar både rollen som vän, följeslagare och något av en beskyddare. Han är med en del, och jag tycker att hans vänskap till Spjuthök både är verklig och ganska rolig. Han var nog min favoritperson, och därför misstänker jag starkt att han kommer att dö, troligen i sista boken...Några andra karaktärer är Spjuthöks bästa vän Kalten, deras gamla lärare Vanion och Sephrenia, tiggarpojken Talen, den stumma flickan Pipa, lärlingen Beril, och riddarna Bevier, Ulath och Tynian. Och så har vi ju Dolmant, Annias, Martel och Krager. Som ni förstår så orkar jag inte gå in på detalj och berätta om alla dessa människor.

Boken hade, trots sin något dystra handling, väldigt mycket humor. Och det var den bästa sortens humor, den där som dyker upp i dialoger. Dialogerna var inte bara intressanta och trovärdiga utan också extremt roliga då och då. De två roligaste scenerna var nog när Talen tände eld på taket, och när Spjuthök och Kurik lekte inbrottstjuvar, jag svär på att jag skrattade högt...Jag menar, de är ju Kyrkosoldater! De ska väl vara troende och fromma som lamm? I det stora sällskapet så finns det ju för tusan bara en troende person...

Skurkarna var, som sagt var, inte med så mycket. De la snarare ut fällor för de olika karaktärerna en var med själva. Men när de var med så var de ganska platta, det var den vanliga ta över världen idén. Den enda som stack ut lite var Martel, och jag hoppas att man får se lite mer av honom i följande böcker.

Handlingen var ganska otydlig, det enda som egentligen hände var att Spjuthök och de andra reste mellan olika platser för att åstadkomma  eller ta reda på något. Vilket jag tycker fungerade bra, det kändes lite som en inledning till trilogin. Jag ska försöka få tag i de följande böckerna, troligen på engelska. Boken var fint skriven, den var spännande och det hände alltid något, karaktärerna var färgstarka och roliga, den lyckades att klara sig undan med bara ett slagsmål i hela boken, vilket inträffade i början, den fick mig att skratta högt, den kanske inte är det bästa eller roligaste som jag någonsin läst och den hade en del fel, men på det hela så rekommenderas den varmt som en väldigt rolig fantasybok som det är omöjligt att slita sig ifrån...

Här kommer ett litet klipp från en väldigt rolig händelse, jag orkar dock inte skriva ned allt. (lite fakta, kyrkoriddare och kyrkosoldater är INTE samma sak, de är faktiskt på motsatta sidor i den här boken...)

Elden i halmtaket fortsatte att ryka och fräsa medan kyrkosoldaterna under den närmaste kvarten slängde spann efter spann med vatten på den. Gradvis, genom blotta mängden män som arbetade och den mängd vatten som landade på taket, släcktes elden, och stallägaren lämnades att begråta sin foderkammare, som blivit genomdränkt. Men lågorna hade hindrats från att sprida sig ytterligare.
      "Bravo, kapten, bravo!" hurrade Tynian uppifrån muren.
     "Överdriv inte", muttrade Ulath åt honom.
     "Det här är första gången jag har sett kyrkosoldater göra någonting vettigt", protesterade Tynian. "Sådant måste upprepas.
     "Vi kan anlägga fler bränder, om du vill", erbjöd den väldige genidiern. "Vi kan hålla dem sysselsatta med att skicka vatten hela veckan."
     Tynian drog sig i örsnibben. "Nej", sade han efter ett ögonblicks eftertanke. "De kanske tröttnar på den nya leken och bestämmer sig för att låta staden brinna ned."

9/10