To Kill A Mockingbird

To Kill A Mockingbird av Harper Lee
Antal sidor: 374
Boken utkom: 1960
Övrigt: Boken vann Pulitzer Prize 1961. Det har också gjorts som film.
Första meningen:
When he was nearly thirteen, my brother Jem got his arm badly broken at the elbow.

Scout Finch växer upp på den amerikanska landsbyggden på 1930-talet, tillsammans med sin äldre bror Jem och sin far, Atticus. Scouts barndom är full av vilda lekar tillsammans med sin bror och deras vän, Dill. Men en del förhållandevis dramatiska händelser under hennes uppväxt börjar att förändra hennes syn på världen och tillvaron. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hennes far tar sig an att vara hans försvarsadvokat. Något som chockerar många, och som inte bara utsätter Atticus, utan också hans barn, för problem. Scout och hennes bror börjar förstå att världen inte är den lekplats som de trott att det var, och de börjar sakta inse att vuxna inte vet allt, och att de framför allt, inte alltid har rätt. Dessutom så är det familjen Radleys gamla gods, som drar sig till barnen som en lampa drar till sig nattfjärilar. I det gamla huset så vet de att Boo Radley fortfarande lever, och han har inte lämnat huset på över 20 år. Hatet och indignationen i det lilla samhället växer, och man ser den lilla flickans syn på världen gå från rätt naiv till anklagande. Men, lever Boo Radley fortfarande bakom husets väggar, och kommer Scout någonsin att få reda på det?  Och kommer hennes far att kunna rädda en oskyldig man från döden, och om han gör det, vad för konsekvenser kommer det att ge Scout och Jem?
__________________________________________________________________

Harper Lees bok "To Kill A Mockingbird", eller "Dödssynden", som den heter på svenska, handlar om rasföredomar, men framför allt om att växa upp. När boken börjar så är Scout sex, och i slutet så ska hon fylla nio, hennes bror Jem, är fyra år äldre. Första sidan berättar lite kort om Jems brutna arm, vilket också är det som boken slutar med. Boken börjar alltså i slutet. Det här är en av de mest populära böckerna som någonsin skrivit, och jag förstår verkligen varför. Man är fängslad från första sidan och framåt, och trots att boken är allvarlig så är den inte dyster. Det viktigaste är kanske karaktärerna, de är så otroligt verkliga! Jag har nog aldrig läst en bok men karaktärer som känts så verkliga. Först är det Scout, hon känns verkligen som en flicka mellan 6 och 9. I andra böcker med karaktärer i den åldern så brukar karaktären kännas antingen för gammal eller för ung, med Scout känns helt rätt. Hon är en "pojkflicka" som ofta hamnar i problem, i början så löser hon oftast problem med nävarna, och hon är en riktig slagkämpe. Jag vet inte riktigt om hon är modig, eller om hon bara är lite naiv. Hon klär sig i "pojkkläder", något som på den tiden, var rätt så allvarligt. Hennes släktingar klagar ofta på hennes pappa, och säger att han borde uppfostra henne bättre, något som han struntar i. Scout är, som de flesta barn, lite naiv men, torts det, fruktansvärt klarsynt. Hennes berättarröst ser allting från ett barns synvinkel, men när Scout berättar så är hon äldre, och hon lägger till saker som hon observerat senare. T.ex., "det var först långt senare som jag...". Jem, Scouts fyra år äldre bror är intelligent, och trots att han är fyra år äldre så är han ofta med sin lillasyster. Han är ofta bekymrad, han är en "tänkare". Under boken så går han igenom krisen "att växa upp", så hans humör går upp och ned hela tiden. Dill är deras bästa vän, han tillbringar somrarna hos sin moster, som bor granne med Jem och Scout. Han är ett år äldre än Scout, och det är oftast han som kommer på alla lekar som de leker. Han är rätt så busig, han är envis och han har nästan obegränsad fantasi. Atticus är Scouts och Jems far, och de kallar honom antingen för Atticus, eller för "sir". Han är väldigt intelligent, och han är alltid lugn som en filbunke. Han är väldigt rättvis, och han är lite före sin tid. Karaktärerna i boken är lite över "gilla" eller "inte gilla", de är liksom bara. Men så fort jag hade läst ut boken så saknade jag dem verkligen. Språket är fenomenalt, och man fastnar efter bara några meningar. Handlingen känns trovärdig, och jag känner att jag kan tro på allt som händer, även om vissa saker är lite konstiga. Jag gillade Boo Radley, som alltid var närvarande men inte där, och det la till lite mystik i boken.
     To Kill A Mockingbird rekomenderas verkligen, och man missar verkligen något om man inte läser den. Jag tror att man måste vara en van läsare för att klara av den, men den är inte överdrivet svår. Den väntar nog minst en omläsning av mig...

 

"I Think I´ll be a clown when I get grown," said Dill.

Jem and I stopped in our tracks.

"Yes sir, a clown," he said. "There ain´t one thing in this world I can do about folks except laught, so I´m gonna join a circus and laught my head off."

"You got it backwards, Dill," said Jem. "Clowns are sad, it´s folks thar laught ar them."

 

"...Naw, Jem, I think  there´s just one kind of folks. Folks."

Jem turned around and punched his pillow. When he settled back his face was cloudy. He was going into one of his declines, and I grew wary. His brows came together; his mouth became a thin line. He was silent for a while.

"That´s what i thought, too," he said at last, "when I was your age. If there´s just one kind of folks, why can´t they get along with each other? If they´re all alike, why do they go out of their way to despite each other? Scout, I Think I´m beginning to understand something. I Think I´m beginning to understand why Boo Radley´s stayed shut in his house all this time...it´s because he want´s to stay inside."

10/10