Krigarkungens sal

Krigarkungens sal av John Flanagan
Serie: Spejarens lärling (Ranger´s apprentice)
Antal sidor: 268
Översättare: Ingmar Wennerberg
Originaltitel: The Icebound land
Första meningen:
Vargskeppet var bara några timmar från Kap Stormskydd när ovädret bröt ut.

(SPOILERS OM MAN INTE HAR LÄST "GORLANDS RUINER" OCH "DET ÖVERGIVNA LANDET")

Will och Evanlyn har blivit tillfångnatagna av skandierna, de kommer att få leva resten av sina liv som slavar i Hallasholm, huvudstaden i Skandien, om ingen hjälper dem. Halt har svurit att han ska rädda sin lärling, vad som än krävs. Men detta är inte så enkelt som man skulle kunna tro, han får nämligen inte tillåtelse att lämna Araluen. Morgaraths närmaste man, Foldar, har nämligen fortfarande inte fångats. Det är Halt och de 49 andra spejarens jobb att fånga honom. Crowley, spejarnas stormästare (han är också Halts äldsta och bästa vän), förbjuder Halt att åka, Foldar är viktigare. (det är inte Crowleys fel, så skyll inte på honom. Han följer också bara order...) Men Halt kommer på en desperat plan... (orkar inte förklara hela planen, men för att göra en kort historia kortare....) Han förolämpar kungen, och bryter tydligen mot någon regel, det var visst landsförräderi. Det finns bara två straff för det brottet, avrättning eller landsförvisning. Kungen, som definitivt inte vill avrätta en av sina närmaste män, fäller domen landsförvisning, i ett år. Egentligen är landsförvisning för livet, men kung Duncan tämjer lite på reglerna och Halt blir landsförvisad i ett år. Detta var ju naturligtvis vad Halt planerade från börajn, fast han blev väldigt lycklig när han insåg att han bara skulle bli landsförvisad i ett år. Men att vara landsförvisad är en smärtsam sak, Halt får nämligen inte vara med i spejarnas sällskap längre, och han är ensam igen, precis som han var innan han kom till Araluen. Fast inte riktigt... Det var två personer som insåg Halts dålda motiv, Gilan och Horace. Gilan ber Halt att låta honom följa med, han känner sig skyldig till Wills bortförande, men Halt förbjuder honom. Halt vat att om han själv inte är där för att fånga Foldar, så är Gilan den som har störst chans att lyckas (okej, Crowley skulle nog också kunna göra det, men han har en del annat att göra, han är liksom spejarnas stormästare), dessutom räcker det att en spejare bryter sina eder, Halt vill inte att Gilan ska möta samma öde. Men sedan stöter Halt på Horace, som vill följa med för att rädda sin bästa vän. Halt tänker först säga nej, men sedan berättar Horace att han har fått sin mästares tillåtelse (fast inte officiellt, såklart), och dessutom så skulle han troligen ge sig iväg själv om Halt sade nej.
       Så Halt och Horace ger sig efter Will och Evanlyn, samtidigt som de två fångarna kommer allt närmare Hallasholm...
_________________________________________________________________

Det här är den första boken där Halt är med riktigt mycket, vartannat kapitel är hos Will och Evanlyn och vartannat är hos Halt och Horace. Personligen tycker jag att det är roligast att vara hos Halt och Horace. Jag tycker att det var knäppt att Halt inte fick ge sig iväg och leta efter Will, jag menar liksom, varför? Det finns ju faktiskt 50 spejare, det kan väl överleva utan Halt i några månader? Men det var väl för att det skulle bli en lite spännande början. Jag tycker att det är väldigt kul när Halt och Horace reser runt i Gallien, de matchar varandra så bra. Horace ser allt i svart och vitt, han vill alltid handla. Han är otroligt godhjärtad och snäll, dessutom är han inte speciellt smart, en typisk hjälte... Halt däremot är bister, full av sarkastisk humor, han vet mycket av livets mörka sidor (läser man vidare i serien så förstår man varför), och en del av de ljusa. Han är otroligt intelligent och en bra planerare, och för att ha som jobb att se till att lagen efterföljs så bryr han sig inte så mycket om regler... Det här är den första boken som Crowley är med i, jag tycker verkligen det är synd att han inte är med i fler böcker, han och Halt är de bästa bästavännerna någonsin...(det där lät lite knäppt). De grälar i nästan varje scen som de är med i (kan faktiskt inte komma på en scen när de inte gör det). Crowley fick inte göra något roligt i den här, den enda boken som han är med ganska mycket i är De glömda berättelserna.
      Det var faktiskt först i den här boken som jag insåg hur mycket jag gillade Will, det är så synd om honom! Varför måste den hända något hemskt som gör att karaktären inte riktigt är sig själv för att man ska inse hur mycket man saknar den? Tyckte inte så mycket om Evanlyn i den här häller, men jag gillar henne i fyran (som jag ska recensera snart). Erak är med ganska mycket i den här, han får till och med några egna kapitel! Han är så cool, han var lite motsägelsefull i den här boken. Man kunde nästan tro att han inte var så snäll ibland, man jag tvivlade aldrig på honom...
     Boken var för kort, men den var längre än ettan och tvåan, så den bättrar sig.
     För varje bok som går så blir de roligare och roligare, karaktärerna växer i mitt gillande hela tiden. Jag tycket att John Flanagan har lyckats väldigt bra med att låta karaktärerna bli äldre och klokare och roligare...men de förblir liksom samma karaktärer. Man skulle kunna tycka att Halt blir muntrare för varje bok som går, men det beror på tre saker 1. Halt får egna kapitel, så man vet mer vad han tänker och tycker 2. Man lär sig att förstå hans olika minspel, man vet liksom vad som betyder att han är glad etc 3. De andra karaktärerna lär sig att genomskåda honom för den roliga och snälla man som han egentligen är.
     Det finns en hel del olika vänskapsförhållanden i den här, Will och Horace, Halt och Crowley, Erak och Svengal... Men, var är tjejerna? Varför får inte de ha bästa vänner som de kan kivas med? Okej, det kommer med ett liknande förhållande i slutet av serien, men det dröjde ett bra tag... Jag skulle vilja ha fler tjejer, alltså.
     Men boken, som den är varje gång jag läser den, var underbar, så den rekomernderas varmt till alla som vill få sig ett gott skratt...

"Följeslagaren? Han ingen riddare!"
Halt nickade. "Jo det är han!" ropade han. "Detta är Sir Horace. Han är med i riddarorden Feuille du Chêne."
Han tystnade. "Eller var det Crêpe du Chêne det hette?" muttrade han för sig själv. "Äsch, det spelar ingen roll."
"Vad sade du?" frågade Horace och spände fast sin sköld.
"Jag sa till honom att du är Sir Horace av eklövets riddarorden", sa Halt. "Tror jag", han kliade sig i huvudet. "Antingen det, eller pannkakans riddarorden."

7/10