Serie: Spejarens lärling (Ranger´s Apprentice) bok 5 (fast jag läser den som bok sex)
Antal sidor: 322
Originaltitel: The Sorcerer in the North
Översättare: Ingmar Wennwrberg
Första meningen:
I norr kom vintern tidigt.
(SPOILERS OM MAN INTE LÄST TIDIGARE BÖCKER I SERIEN)
Will är äntligen en fullfjädrad spejare och har fått ett eget landskap att se efter. Han har placerats i det fridfulla landskapet Seacliff, Crowley tycker att nyutbildade spejare ska få en enkal start, och Will har inget emot att pröva vingarna i ett fridfullt litet landskap. Men Halt och Crowley behöver skicka en av spejarna på ett topphemligt uppdrag i norr. Will är ung, munter, stilig och har ett vänligt och förtroendeingivande sätt, han är en sån person som har lätt för att smälta in och för att få människor att öppna sig för honom, han är idealisk för uppdraget. Will har inget emot lite spänning och tackar ja till uppdraget, så han reser till Norgate, Araluens nordligaste landskap. Han reser förklädd som Gycklare (ennu en anledning att sckicka honom, han är den enda spejarens som kan spela på ett instrument). Han reser till borgen Macindawn, där underliga saker har hänt. Det är något som inte står rätt till i rikets nordligaste delar. Det gåt rykten om mystiska ljussken och oförklarliga röster i natten. I skogarna har en jättelik, mörk skepnad skymtars i dimman. Det viskas om trollkarlen Malkallam, kan det vara han som har orsakat lord Syrons mystiska skukdom? Macindawn är en av rikets viktigaste försvarspunkter, nu när lord Syron är sjuk så vet man inte vem som ska ta befälet, om någon skulle anfalla nu så skulle det kunna få ödestiga konsekvenser. Will måste göra något, och han måste göra det fort. Men, hur ska man kunna besegra en fiende, när man inte ens vet vem fienden är? Och hur ska man kunna lista ut något när allt man har att gå på är förskrämda viskningar? Alla Wills kunskaper sätts på prov när han inte längre vet var han står, ska han kunna lösa det underliga som sker runt Macindawns borg, nu när han inte har Halt som kan vägleda honom? Och vill han verkligen det, när spåren leder till Dysterdalsskogens rand?
________________________________________________________________
Det här är nog den boken i serien som jag läst flest gånger. Den är rolig, och början är verkligen kul. Halt är tyvärr inte med så mycket, men han och Crowley har några väldigt roliga mellanstickare. Evanlyn är inte med i den här, men det är Alyss. Jag tycker ärligt talat bättre om Alyss, hon är lugn, cool och intelligent. I den här boken kommer det med en del nya karaktärer, och det är alltid trevligt. Och viktigast av allt, det kommer med fler skandier! Erak är tyvärr inte med, men jag tycker att Gundar är en värdig ersättare. Han är en typsik skandier, högljudd, stor, munter och avskyr att tänka och planera i någon längre utsträckning.
Will får en hund, och det gillar jag faktiskt. Hunden är lika smart som Tug, men det är jäkla svårt att skriva om henne eftersom Will aldrig gav hunden ett namn...
Det här är den boken som Horace är med minst i, han är ärligt talat inte med alls. (okej, han är med i epilogen, räknas det?) I den här boken så är faktiskt nästan inga av de gamla karaktärerna med, det är bara Will och Alyss, och hon har inte haft någon stor roll innan. Jag tycker att man på något sätt lärde känna Will bättre när det inte var så många andra med, och jag gillar honom verkligen! Jag tycker att han växer lite för varje bok, och när han är fullfjädrad spejare så tycker jag mest om honom. Det finns förstås en del nya karaktärer som jag inte gillar, John Buttle, t.ex. Han är verkligen avskyvärd. John Flanagan har faktiskt bättrat sig i ett avseende, alla tidigare skurkar har varit kusligt elaka, men skurken i den här känns faktiskt mänsklig (jag bortser från John Buttle...).
Boken var rolig, finurlig och lätt att ta åt sig, den behöll seriens charm, den rekomenderas verkligen varmt!
8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar