Okej, någon uppmärksam läsare kanske hade väntat sig en recension på Shadowheart, det kommer ni inte att få, inte nu i vilket fall som helst.
Jag hade tänkt skriva en recension igår, men då började jag läsa Vindens namn och kunde inte släppa den, så här kommer en recension på den istället.
Antal sidor: 390
Originaltitel: The name of the wind
Boken utkom på engelska: 2007
Boken utkom på svenska: 2008
Första stycket:
Det var kväll igen. Tystnad rådde på värdshuset Vägstenen, och det var en tystnad i tre delar.
--------------------------------------------------------
"Jag heter Kvothe, och det uttalas nästan som "Quothe". Namn är viktiga, eftersom de säger mycket om en person. Jag har haft fler namn än någon har rätt till.
Ademfolket kallar mig Maedre. Och beroende på hur det uttalas kan det betyda "Lågan", "Åskan" eller "Det brutna trädet".
"Lågan" är självklart om man någonsin har sett mig. Jag har rött hår, lysande. Om jag hade fötts för några hundra år sedan skulle jag antagligen ha blivit bränd som en demon. Jag har det kortklippt, men det är ostyrigt. När det får göra som det vill står det på ända och det ser ut som om jag har fattat eld.
"Åskan" tillskriver jag en stark barytonröst och en hel del scenskolning när jag var liten.
Jag har aldrig tyckt att "Det brutna trädet" är särskilt betydelsefullt. Men i efterhand kanske det kan sägas vara åtminstonde delvis profetiskt.
Min första lärare kallade mig för e´lir därför att jag var intellegent och visste om det. Min första käresta kallade mig Dulator därför att hon tyckte att det lät bra. Jag har kallats Shadicar, Lättfinger och den sexsträngade. Jag har kallatrs Kvothe den blodlöse, Kvothe den lärde och Kvothe kungadråpare. Jag har förtjänat de namnen. De är köpta och betalda.
Men jag uppfostrades som Kvothe. Far sa en gång att det betyder "att veta".
Jag har förstås kallats mycket annat. De flesta namnen var ohyfsade, men ytterst få var oförtjänta.
Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån men förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre en de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta.
Ni kanske har hört talas om mig.
Alla vet vem Kvothe är, alla har hört talas om honom. Alla vet vem han är, och alla vet lika tvärsäkert att han är död.
Ingen har någonsin tänkt på den unga värdshusvärden Kote, det är inget underligt med honom. Men det finns en liten skillnad mellan honom och alla andra, lika säkert som alla vet att Kvothe är död vet han att han lever. Han vet vem han är, det kommer han inte att glömma i första taget, även om han gärna skulle vilja.
Men när en man kommer och påstår sig vara en vän till Kotes, eller Kvothe som hans egentliga namn är, äldsta vän, går han motvilligt med på att berätta sin historia.
Han berättar om sin lyckliga barndom i en kringresande artistgrupp som får ett abrupt slut den dagen de blir överfallan av de mytonspunna Chadrierna. Om sina hårda år som gatubarn i Tarbean, och om sin våghalsiga men lyckade kupp för att bli antagen till rikets bästa universitet. Han berättar om sina vänner och sina fiender, han berättar om sina skratt och sina tårar, han berättar om sin kärlek och sitt hat.
-------------------------------------------------------------------------------------------
När jag började läsa boken tyckte jag först att den var förvirrande, och när jag hade fått rätsida på allting tyckte jag att den var lite tråkig. Men den var definitivt tillräkligt spännande för att jag skulle fortsätt att läsa, och helt plötsligt kunde jag inte släppa den. Jag tror att den började när hans familj och resten av teatresällskapet blev dödade som jag verkligen kom in i boken, jag var en hårsmån från att börja gråta. Det var så otroligt vackert. Och sedan när man återvände till nutiden och värdshuste i boken, då började jag faktiskt att gråta, jag svär. Större delen av boken går ut på att Kvothe berättar, men då och då blir det pauser och man är men honom ungefär tio år senare då han slutar att berätta sin historia för att ta en liten paus i historian. Jag älskar verkligen de två personerna han berättar för,
hans lärling och en annan. Det var så fint när Kvothes lärling Bast (som bara är hundra år äldre än Kvothe själv) började gråta när Kvothe berättade om sin familjs död. Tänker inte avslöja så mycket om den, läs boken så fattar ni vad jag menar.
Det var en underhållande, komisk och vacker bok som verkligen passade mitt humör.
Kvothe var en rolig karaktär, men jag störde mig lite på att han var så smart, men det passade liksom in, på något sätt.
Det var många roliga karaktärer med, men den bästa var språket! Det var så fängslande och vackert. Handlingen var sorglig och mörk, men den var aldrig så sorglig att man inte stod ut.
Om du gillar fantasy, vill skratta och gråta lite så är det här ett utmärkt val.
Det är egentligen en trilogi, men på svenska har man gjort två böcker av varje. Så det finns Vindens namn 1, Vindens namn 2 ocg sedan kommer En vis mans fruktan 1 osv...
Tänker köpa resten av serien så fort som jag kan.
"Jaha, vad har du lärt dig idag, Bast?"
"Idag, mäster, har jag lärt mig varför stora älskare har bättre syn än stora boklärda."
"Och hur kommer det sig, Bast?" frågade Kvote med någonting roat i rösten.
Bast stängde dörren, kom tillbaka och satte sig i den andra stolen, samtidigt som han vred den så att den stod väng mot hans lärare och vänd mot brasan. "Jo, Reshi, alla de betydande böckerna finns inomhus, där ljuste är dåligt. Men vackra flickor brukar vara ute i solskenet och är alltså lättare att studera utan risk för att skada ögonen."
Kote nickade. "Men en osedvanligt klipsk student kunde ta men en bok utomhus och därmed förkorva sig utan oro för att skada ögonen."
"Jag tänkte samma sak, Reshi. Eftersom jag är en osedvanligt klipsk student."
"Självklart."
"Men när jag hade hittat en plats i solen där jag kunde läsa kom en vacker flicka förbi och hindrade mig från att läsa så mycket som en rad", avslutade Bast med en bugning.
Kote suckade. "Gissar jag rätt om jag tror att du inte lyckades läsa något av Celum Tinture idag?"
Bast lyckades se en aning skamsen ut.
"Bast, vet du vad de gör men studenter på universitetet som tjuvlyssnar på sina lärare?" frågade Kvothe illmarigt.
Bast lade handen på bröstet och började bedydra sin oskuld.
"Bast..." Kvothe gav honom en sträng blick.
Bast stängde munnen och såg en sekund ut som om skulle försöka erbjuda en förklaring, men så sjönk han ihop. "Hur visste du det?
Kvothe småskrattade. "Du har undvikit den boken i evighater. Antingen har du plötsligt blivit en anmärkningsvärt hängiven student, eller också gjorde du något komprometterande."
"Vad gör de med tjuvlyssnare studenter på universitetet?" frågade Bast nyfiket.
"Jag har inte det blekaste aning. De ertappade mig aldrig."
8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar