Antal sidor: 360
Originaltitel: Wuthering Heights
Boken utgavs för första gången: 1847
Första stycket:
1801.- Jag har just kommit hem igen från ett besök hos honom som jag har hyrt huset av - den enda granne jag behöver bekymra mig om. Det är verkligen vackert här! Jag tror inte att jag i hela England skulle ha hittat ett ställe som är så absolut fjärran från liv och rörelse. Ett fullständigt himmelrike för en som ogillar människor. Herr Heathcliff och jag passar verkligen bra ihop att dela denna dystra övergivenhet. En förträfflig karl! Han anade nog inte hur förtjust jag blev i honom när jag såg hur misstänksamt hans svarta ögon drog sig tillbaka under ögonbrynen när jag kom ridande och hur han misstroget stack handen ännu längre in under vesten när jag sade mitt namn.
"För det första är han ju så lik Catherine och påminner mig så fruktansvärt starkt om henne. Men det som du tror kanske mest fångar min fantasi är i själva verket det som betyder minst - för vad skulle det kunna finnas som inte har samband med henne i mina ögon, som inte påminner mig om henne? Jag kan inte se ned i golvet här utan att se henne tecknad på stenarna! Överallt ser jag hennes bild - i molnen och träden - den svävar i luften om natten, och om dagen ser jag den flyktigt speglas i alla föremål som omger mig! De alldagligaste ansikten, hos män och hos kvinnor, ja, mina egna drag liknar henne på ett gäckande sätt. Hela världen är en enda, fruktansvärd samling av påminnelser om att hon har funnits och att jag har förlorat henne!"
Mr Lockwood behövde lugn och ro, han ville slippa staden och alla människor. Så han hyr ett gods mitt ute på heden, där möter han sin hyresvärd (som lever i granngodset), Heathcliff. Heathcliff kort och gott, ingen förnamn, inget efternamn. Bara Heathcliff.
Men efter en del underliga händelser som jag inte komemr bekymra mig med att skriva ned, blir Lockwood nyfiken på sin dystre, underlige granne. Så han frågar fru Dean, som har känt Heathcliff större delen av hans liv. Och så börjar hon sin berättelse.
Hon berättar om mr Earnshaw, som gav sig av till stan i affärer. Innan han reste lovade han sin son Hindley att han skulle ta med sig en fiol tillbaka till honom, och han lovade sin dotter, Cathy, att han skulle ta med sig ett ridspö tillbaka till henne.
Men när han kom tillbaka hade han varken med sig fiol eller ridspö, det enda han hade med sig var en ung pojke. Han hade hittat pojken på Liverpools gator, tyckt synd om honom och tog med pojken hem.
Fru Dean, som på den tiden var lika gammal som Hindley, brukade springa ärenden år familjen Earnshaw och leka med barnen.
Mr Earnshaw bestämde sig för att ta hand om pojken, som de i brist på bättre kallade för Heathcliff.
Fru Dean berättar om hur de tre barnen växte upp, Cathy och Heathcliff som bästa vänner, och Heathcliff och Hindley som värsta fiender. Hon berättar om de två unga syskonen som bodde granne med familjen Earnshaw, Edgar och hans yngre syster.
Hon berättar även om den senare generationen, Linton, Hareton och lill Cathy.
________________________________________________________________
Alla var ju hyfsat trevliga tills de var mellan tio och femton (de är ju inte lika gamla allihopa) sedan var det slut på det. Heathcliff är verkligen allt annan är snäll, men man tyker lite synd om honom, nästan i alla fall. Cathy (det äldre) är självisk men kanske lite mer sympatisk, eller föresten, jag tar tillbaka det där, hon är otrevligast! Det är hennes fel alltihopa. Hindley tyckte jag illa om i början, men han kunde vara rätt så trevlig, om man jämför med de andra två. Edgar är definitivt snällast. Nästan för snäll.
Boken är otroligt sorglig och alla är olyckliga större delen av tiden. Den är otroligt bra skriven, man sugs liksom in i den.
Det hade varit skönt om det hade varit ljust NÅGON gång.
Min favorit person är nog Hareton (se bild), trots att han verkar otrevlig så är han troligen snällast.
Har gjorts väldigt många filmer av den, har bara sätt en av dem. Den var väldigt bra, fast alla var mycket trevligare än vad de är i boken. Fast Heathcliff var precis lika sorglig i boken som i filmen.
Heathcliffs och Haretons relation är väldigt intressant, Heathcliff både avskyr och älskar Hareton. Han avskyr honom pågrund av hans far, men som han själv säger "jag hade älskat honom om han varit någon annan". Hareton ser på Heathcliff som om han vore hans far, vad Heathcliff än gör mot honom så fortsätter Hareton att beundra honom.
Finns nog bara en lycklig del av boken, den delen är (tack och lov) i slutet.
Boken passar om man tål att bli lite deprimerad, men vill ha en otroligt välskriven men otroligt dyster bok som ger en massor av tårar och en del skratt.
7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar