Antal sidor: 254
utgivnings år: 1944
första stycket:
Gruppen kring brasan bestod nästan uteslutande av jurister eller juridiskt intreserade personer.
-Jag tycker om en bra detektivhistoria, sade han. Men de börjar alltid i galen ända. De börjar med mordet. Men mordet är slutet. Historien börjar långt innan dess - ibland flera år förut - med alla de händelser som slutligen gör att vissa personer befinner sig på ett visst ställe vid ett visst klockslag en viss dag.
Det var tre år sedan Nevile Strange skilde sig från sin fru Audrey,
Angus MacWhriter räddas när han försöker att begå självmord,
Thomas Royde kommer hem till England efter att ha varit i Ostindien i nästan åtta år,
alla dessa händelser har till synes ingenting att göra med varandra, och strikt sagt har de inte det heller, men alla dessa händelser blir en viktig pusselbit i en av Agatha Christies mest älskade romaner.
När Nevile Strange övergav sin hustru Audrey och gifte sig med den vackra Kay, så mottogs det med stort missnöje i familjen.
Vad som väcker nästan lika missnöje är att han, tre år senare, bestämmer sig för att sammanföra dem, detta väljer han att göra hemma hos lady Tressilian, kvinnan som uppfostrade honom. Hon är sjuklig och har för vana att bjuda in sina släktingar och vänner med jämna mellanrum, i September är det Audrey som ska komma. Men Nevile lyckas ordna så att han också kommer dit, han frågade Audrey (de möttes av en slump) , om detta gick bra, hon hade inga invändningar, detta är i alla fall vad de påstår...
Kay är, naturligtvis, inte överförtjust i iden på att åter träffa sin gamle konkurant om Nevils hjärta...
- Ja. Och sen reser vi till Gull´s Point på fjorton dar i september.
- Då är jag på Easterhead Bay Hotel, sade Ted. Jag har beställt rum.
- Det blir en trevlig samling! sade Kay. Nevile och jag och Neviles föredetta och en malajisk plantageägare som är hemma på semester.
-Det låter ju riktigt muntert!
-Och så den där tråkiga kusinen, förstås.
Stämningen på Gull´s Point blir inge vidare, alla går som på nålar.
Och att mr Treves (en välkänd advokat som var där på middag) faller ihop i en hjärtattack och dör gör inte saken bättre...
Dessutom var det något underligt med det där, han dog nämligen av att gå upp för trapporna, han hade ett dåligt hjärta så det i sig var inte så underligt, det underliga var att han alls gick i trapporna. Det fanns nämligen en fullt fungerande hiss, men något hade satt upp en skylt där det stod att hissen var trasig på dörren, var det ett skämt?
Dessutom berättade han en underlig historia samma kväll som han dog:
-Jag kommer ihåg ett fall, började mr Treves och avbröt sig. Kriminologi är min hobby, förstår ni.
-Fortsätt, är ni snäll! sade Kay.
-Jag har en ganska stor erfarenhet av kriminalfall, sade mr Treves. Bara ett fåtal är av verkligt intresse. De flesta mördare som jag har kommit i beröring med har varit beklagligt ointressanta och kortsynta. Men jag skulle kunna berätta om ett intressant exemplar.
-Å, gör det! sade Kay. Jag tycker om mordihistorier.
Mr Treves talade långsamt. Tydligen valde han sina ord med stor omsorg och eftertanke.
-Det rör sig om ett barn. Dess ålder och kön säger jag inte. Omständigheterna i fallet var följande: Två barn lekte med båge och pilar. Det ena sköt det andra så att döden följde. Det överlevande barnet var alldeles utom sig, olyckshändelsen vållade stor förstämning, och det stackars barn som hade vållat sin kamrats död blev föremål för allas medkänsla.
Han tystnade.
-Var det alltsammans? frågade Ted Latimer.
-Ja, det var alltsammans. En beklaglig olyckshändelse. Men det fanns en annan sida av saken också. En tid före händelsen hade en lantbrukare händelsevis råkat gå på en viss stig i en skog i närheten. När han givk förbi en glänta i skogen hade han sett ett barn stå och öva i bågskjutning...
Saker blir (om möjligt) ennu värre när lady Tressilian hittas mördad...
Men mördaren har verkligen varit oförsigtig, han har lämnat efter sig väldigt många bevis som alla pekar i en speciell riktining, mor Nevile Strange.
Allt verkar enkelt, för enkelt tycker kommissarie Battle...
-Det var en vänlig mördare, sade doktor Lazenby. Mordvapnet lämnar han kvar - och fingeravtryck på det - det förvånar mig att han inte lämnade sitt visitkort.
Medan allt detta pågår så åker Angus MacWhriter på semester, alldeles nyligen försökte han att begå självmord, han kastade sig ned för ett stup. Men tyvärr fastnade han i ett träd som växte utmed sidan av stupet, naturligtvis var det någon som såg honom och ringde ambulans, vilken jäkel...
Men efter att ha misslyckats en gång orkar han inte hitta ett nytt stup att hoppa ifrån...
Allt detta är ju mycket bra, men vem var det som dödade lady Tressilian?
Det måste ju ha varit hon som var det till tänkta offret, eller?
(Nevile och lady Tressilian)
Det här var en ganska typisk Christie.
Man kunde nästan lista ut vem mördaren var, fast defenitivt inte hur...
Ett stort plus var karaktärerna. Jag levde mig in i dem mycket mer en vanligt. Jag tyckte speciellt bra om Thomas, Bussige gamle Thomas, trogne Thomas, tyste Thomas, eremitkrabban Thomas, alla har sitt eget smeknamn på honom...
Han går lite i sidled eftersom han fastnade under en dörr i en jordbävning, han går inte bara i sidled, han är förlamad i hela vänstra armen...
Han är blyg och försagd, hans absolut vanligaste svar på saker är: "Um Hm".
Dessutom har han varit förälskad i Audrey i hela sitt liv, så han tycker defenitivt inte om Nevile...
-Du hatar honom, sade hon långsamt. Du hatar honom. Gör du inte det?
Han undvek hennes blick och tände sin pipa, som hade slocknat.
-Det vore väl inte så märkvärdigt i så fall? sade han osäkert. Han har allt som jag inte har. Han kan spela tennis och golf och simma och dansa och prata. Och jag är en enarmad idiot med tunghäfta. Han har alltid briljerat och legat över, och jag har alltid varit en trögmåns. Och han gifte sig med den enda flicka jag någonsin har brytt mig om.
Filmen gör de lite annorlunda, där är det miss Marple som löser brottet. Här är inte miss Marple med alls. Här är det kommissarie Battle, men den som egentligen löste det var MacWhriter.
Fast de nämner Poirot ganska mycket...
Christie är verkligen bra på att få personers öden att förändras drastiskt, man kan aldrig ta någor för givet.
Som vanligt var det en eller två kärlekshistorier med, det piggar alltid upp stämningen lite.
En sak man måste berömma Christie för är hennes sätt att få folk att fastna. I första kapitlet hade några jurister möte och pratade om mord, i andra kapitlet beklagar sig MacWhriter över att någon räddade livet på honom, och tredje kapitlet börjar så här:
Den 14 februari
Det fanns bara en person i rummet, och det enda ljud som hördes var raspandet av den personens penna, medan den skrev rad efter rad på papperet.
Det fanns ingen som fick läsa ett ord av det som skrevs.
Om någon hade gjort det skulle han knappast ha trott sina ögon. Ty det som skrevs var en omsorgsfullt utarbatad, detaljerad plan till ett mord.
Den här passar alla som vill ha en bra deckare att läsa, tyvärr var den som alla Christie, aldeles för kort! Den tog slut på några timmar (att de flesta böcker jag läser tar några timmar att läsa har inte med saken att göra)
(Audrey) (Nevile och Audrey)
Filmen är väldigt bra...
Dessutom spelar Greg Wise i den, yey...
SLUT
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar