Jellicoe Road

Jellicoe Road av Melina Marchetta
Antal sidor: 350
Första stycket:
Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö,
jag räknade dem.

En gång fanns det fem ungdomar, de var bästa vänner.
De hette Webb, Fitz, Tate, Jude och Narnie.
 En dag får Webb en lysande ide, de ska starta krig.
 De gör tre lag, kadetterna som kommer till Jellicoe varje år,
Jellicoe, ungarna från staden och Jellicoe Road, ungdomarna från internatskolan.

16 år senare lämnar 11 åriga Taylers mamma henne på 7-eleven butiken...
 Näe Taylor är 17 år gamma utses hon till ledare för Jellicoe Road, internatet som hon har gått på sedan hennes mamma övergav henne...
 Ledarna det här året är Taylor (Jellicoe Road),Santangelo (Jellicoe) och Jonah Griggs (kadetterna), som Taylor försökte att rymma med för tre år sedan, men han fegade ur och ringde till skolan...

Jellicoe Road består av elever som går i sexan-tolvan.
 För ungdomarna är kriget på blodigt allvar, de tre grupperna har gjort upp gränser som man inte får korsa, och hamnar man på någon annans territorium slipper man lindrigt undan med två knytnävs slag i magen...
 Men, vart har Hannah, som var den som hämtade upp Taylor den där gången för sex år sedan, tagit vägen?
 Varför lämnade Taylors mamma henne och hur kunde Hannah hitta henne så fort?
 Vad hände med ungdomarna för 22 år sedan? Vem är översten och varför sköt eremiten sig själv?
 Och kan man vara vänner trots att det pågår ett krig?

 Jag älskade den här boken!!
 Det är defenitivt en av de bästa böckerna jag har läst! Jag kan inte hitta något fel med den, i början var det lite förvirrande att hålla reda på om man var med taylor eller med de fem vännerna, men det goick snabbt över.
 Jag älskade verkligen huvudpersonerna, Taylor och Jonah, de eviga pesimisterna, och Raffy( Taylors närmsta man, eller snarare närmsta kvinna...) och Santangelo, de eviga optimisterna...
 Den är så fruktansvärt komisk och endå sorglig.
 Jag har fortfarande inte riktigt kommit fram till om ledarna och Raffy gillar var andra eller om de hatar vrandra...
 I ena stunden håller de på att slå ihjäl varandra och i nästa stund bjuder de varandra på kaffe och muffin!
Boken kunde vara väldigt sorglig ibland, man ville bara sätta sig ned och gråta...
Taylor var en utmärt jag person, hon skrev liksom utan några onödiga krusiduller, hon skrev enkelt och rätt på sak...
Det jag tycer är lite konstigt är att lärarna inte märkte att det pågick ett blodigt krig runt knuten... Jag menar, de måste tro att ungarna är totlt fotbolls beroende ( när någon skadar sig är den vanligste ursäkten att de har spelat fotboll...)
 Ett stort plus är att man inte fick reda på allt på en gång, vilket gjorde att man hela tiden ville läsa vidare för att ta reda på hur allt hängde ihop, det var väldigt kul att då och då var man hos de fem vännerna som levde där för 22 två år sedan, man tänker liksom "22 år sedan är inte så länge, vad hände med dem..."
Kort sagt, en underbar och mysig bok som jag rekomenderar för alla...

SLUT